Det där med att hålla tal..

Många blir riktigt nervösa när "tal" nämns. Jag räknar in mig själv bland dem. Man ser plötsligt sig själv stå där framför alla, staka sig, få blackout eller helt enkelt bara darra sådär jobbigt på handen. Jag har själv varit riktigt nervös inför alla tal jag någonsin hållt i skolan och bara tanken på att mina händer ska darra så att pappret med stödorden skakar får min mage att vrida sig. En riktigt jobbig känsla. Det är konstigt egentligen, för jag har inga problem med att träffa nya människor, få uppmärksamheten eller att synas överhuvudtaget. Men just det där med att hålla tal, det har alltid skrämt mig. För plötsligt ska man stå där, längst fram. Ensam. Granskad. Inspekterad från topp till tå. Alla lägger plötsligt all sin uppmärksamhet på just dig och det är inte bara vad du säger som fokus ligger på. Sist jag höll tal ville jag undvika "darr-handen" så jag tog med mig hela blocket upp och hade det som lite "rekvisita". Jag stod och höll i blocket och kände mig mer bekväm än om jag hade stått med bara ett litet tunt papper. Det fick jag kritik för av läraren efteråt, vilket jag tyckte var dumt. Stödorden borde jag få ha som jag vill och jag vill ju kunna känna mig så bekväm som möjligt för att få till ett schyst tal? Hur du står, ögonkontakten med publiken, dina kläder, allt ska vara felfritt och självklart.När jag höll mitt tal idag så kände jag hur mina ben skakade, skitlöjligt, tänkte jag! Varför gjorde dem det? Visst, jag var nervös, men kom igen, mina ben darrade som löv i vinden. Men istället för att lägga fokus på det, koncentrerade jag mig på vad jag skulle säga och försökte se så cool ut som möjligt. Jag sket i att mina ben darrade, jag kunde ju inte göra någonting åt det? Och den där känslan, när talet är avklarat, den är så skön! Det är ju nästan så att jag tycker om att hålla tal. Jag kände verkligen att jag förmedlade någonting idag och det blev en diskussion om mitt ämne i klassen efteråt. Det är ju den känslan man är ute efter. Så inför nästa gång ska jag tänka på att ha kul och att lita på mig själv. Jag kan ju det där, och vilka är dem att döma mig? Jag höll talet och stod där framme ensam! Jag har ju vågat! Det är det som räknas.