Känslosplittring

Ligger platt i sängen. Är fortfarande sjuk och blev helt matt efter trippen till skolan där Camilla fotograferade nya styrelsefoton på både mig och Erika.

Min morgon var inte kalas. Upptäckte att det ligger i beslut att ställa in ytterligare en av psykologins inriktningar på det beteendevetenskapliga programmet på MDH. Är jäkligt ledsen, upprörd och besviken.
Har därför ringt och mailat större delen av den hittills gångna dagen för att upplysas om vad som händer. Detta beslut kommer förmodligen kommer tas och det p.g.a. för få sökande till inriktningen. Jag blir förvånad att skolan ställer in inriktning på inriktning och besviken över att det enda jag kan välja på nu är socialpsykologi. Jag och många med mig. De inriktningar och den examen vi är lovade kommer vi inte att få om vi inte läser inriktningarna när de erbjuds i höst, vilket innebär att vi kommer behöva läsa parallellt. Det blir otroligt mycket arbete. Vi i styrelserna på båda orter (Eskilstuna och Västerås) kommer att försöka göra vad vi kan och om vi inte kan göra något åt detta så har vi åtminstone satt ner foten. Våra röster räknas, och vi vill ha den utbildningen vi blivit lovade. Lös problemet, erbjud alternativ. Maila oss inte bara om ett beslut som fattats och vänd oss därefter inte ryggen. Inför helgen har jag i alla fall gjort vad jag kan. Mailat de som ska mailasl. Långa, bestämda mail och bett om ett möte med Utbildnings- och forskningssektionen. Nu får vi bara se om de tar sig tiden för oss innan beslutet fattas i slutet på maj.

Kvällen ska jag tillbringa ätandes skräp, tittandes hockey för att sen trampa bort till Simon och kika på nya lägenheten. Den första. Lemmeln har vuxit upp lite.

Torsdagsregn

Känner en större lust för att skriva men kan inte riktigt formulera mig. Saknar ord men inte av någon speciell anledning. Suttit bland flyttkartonger. Inte mina. Fått disken diskad. Idag igen.
Tittat på en skräckfilm som sambon valde ut, när det krisar får man tydligen ladda ner. Den var läskig men hade ett fint slut. Ett sådant slut där Erika och jag sa: "Ååh, neeej..." när ett barn dog. Hur många filmer lyckas med det...?
Ätit upp en alldeles för stor polkagrisklubba på alldeles för kort tid. (Kan en sådan någonsin vara för stor?)

Over and out, nu ska jag däcka i min fantastiskt sköna säng.

En standard-jag

Vaknade tidigt för att vara jag. Som student är dygnsrytmen skevare än skevast men min har blivit halvt om halvt återställd efter helgen i Lund. SFS FUM var sådär fantastiskt snuskigt inspirerande och jag kan inte sluta tänka vilket resulterar i tusen tankar som slåss om min uppmärksamhet.
Vart ska jag börja? Eventuellt med sociologitentan som ska vara inlämnad imorgon.
Det är så mycket jag vill göra. Genomföra. Typiskt mig är "allt genast". Bestämmer jag mig för något ska det ske på en gång för jag vill inte vänta.

Idag blir en bra dag, trots att Linnéa smittat mig med sin förskylning och trots att jag är trött som en gammal urvriden trasa. Men solen skiner och jag är så tacksam över det jag har. Över mig själv.
Ja, du såg vad du såg.

Bara gatlyktorna ser oss

Vårkyla, snö i hörnen och sol på himlen. Stan rullar på som den alltid gjort och ingen märker det jag märker. Armkrokar dig, trycker mig emot. Känner mig blyg i din närvaro och med noll i smink och smutsigt hår så tittar jag ner när du ser åt mitt håll. Men när jag möter din blick så ler du.

Vill skrika högt, så högt att det rispar i halsen.. hur mycket jag tycker om dig.

Vill skrika att du är så jävla vacker men det vore onödigt för det kan ändå alla se.

Och lyckan för mig, att vara den vars hand du tar när natten kommer, vandra genom en tyst stad och skratta åt saker som egentligen inte har någon mening. Bara ljusen från gatlyktorna ser oss, och en farbror som svänger ut från ett hörn. Undra om han någonsin känt det jag känner nu.

Vaknar mitt i natten, lyfter på täcket och drar mig så nära som det går. Trycker näsan mot din hals. Nära dig, mår jag så jävla bra.

Det där med att hålla tal..

Många blir riktigt nervösa när "tal" nämns. Jag räknar in mig själv bland dem. Man ser plötsligt sig själv stå där framför alla, staka sig, få blackout eller helt enkelt bara darra sådär jobbigt på handen. Jag har själv varit riktigt nervös inför alla tal jag någonsin hållt i skolan och bara tanken på att mina händer ska darra så att pappret med stödorden skakar får min mage att vrida sig. En riktigt jobbig känsla. Det är konstigt egentligen, för jag har inga problem med att träffa nya människor, få uppmärksamheten eller att synas överhuvudtaget. Men just det där med att hålla tal, det har alltid skrämt mig. För plötsligt ska man stå där, längst fram. Ensam. Granskad. Inspekterad från topp till tå. Alla lägger plötsligt all sin uppmärksamhet på just dig och det är inte bara vad du säger som fokus ligger på. Sist jag höll tal ville jag undvika "darr-handen" så jag tog med mig hela blocket upp och hade det som lite "rekvisita". Jag stod och höll i blocket och kände mig mer bekväm än om jag hade stått med bara ett litet tunt papper. Det fick jag kritik för av läraren efteråt, vilket jag tyckte var dumt. Stödorden borde jag få ha som jag vill och jag vill ju kunna känna mig så bekväm som möjligt för att få till ett schyst tal? Hur du står, ögonkontakten med publiken, dina kläder, allt ska vara felfritt och självklart.När jag höll mitt tal idag så kände jag hur mina ben skakade, skitlöjligt, tänkte jag! Varför gjorde dem det? Visst, jag var nervös, men kom igen, mina ben darrade som löv i vinden. Men istället för att lägga fokus på det, koncentrerade jag mig på vad jag skulle säga och försökte se så cool ut som möjligt. Jag sket i att mina ben darrade, jag kunde ju inte göra någonting åt det? Och den där känslan, när talet är avklarat, den är så skön! Det är ju nästan så att jag tycker om att hålla tal. Jag kände verkligen att jag förmedlade någonting idag och det blev en diskussion om mitt ämne i klassen efteråt. Det är ju den känslan man är ute efter. Så inför nästa gång ska jag tänka på att ha kul och att lita på mig själv. Jag kan ju det där, och vilka är dem att döma mig? Jag höll talet och stod där framme ensam! Jag har ju vågat! Det är det som räknas.